Nu är det jul igen. Att vänta på jul och bo på behandlingshem ger olika känslor. Är man i läget att hamna på behandlingshem är risken inte särskilt stor att man firat nån schysst jul någonsin. Naturligtvis finns det undantag. Men jul och placering hör inte ihop. Kanske i nån gråtfilm från nåt barnhem. Om man skulle lyssna på ungdomssnacket som föregick julen, skulle alla hem. Nån förstod att man inte kunde, man hade helt enkelt inget “eget” hem, nån annan hade nyss kommit till Hassela och då fick man förmodligen inte åka hem, även om man försökte låta som om man skulle. Tanken är att alla som vill och har nån möjlighet att åka hem eller till släktingar ska göra det. När man närmar sig blir ändå många kvar. Av skilda skäl
Chris hade förstått att det var ganska bra att vara på kollektivet under julhelgen. Hans plan var att ta hit mamma under jul och fira nyår i Waggeryd. Visst, han hade också frågat Kaj om möjligheten att få åka hem efter jul. Kaj trodde inte det var möjligt. Men Kaj visste inte allt. Chris hade skött sig så bra så varför skulle han inte få åka hem. Men nyår skulle han inte fira med mamma. Hon skulle ut på sitt och Chris tänkte inte följa med dit. Men den diskussionen fick vänta tills han väl var i Waggeryd. Mamma skulle ta hjälp av dom vuxna annars. Den här julen var skollovet långt, långt. De som slutade skolan kunde åka redan på fredan vilket innebar att det var fem lediga dagar till julafton och mamma skulle komma på tisdan, dan före julafton. Chris hade hört att dom som var kvar på kollektivet över jul blev extra bortskämda. När han nu satt där och snackade med mamma på julaftonsnatten, när jultomten gått hem, när fotbollsmatchen som var tradition på julnatten, var slut, när magen var fyrkantig av godis, tårta och godis igen, så förstod han vad den bortskämdheten innebar. Visst fanns det allt på kollektivet. God julmat, mamma hade ju inte alltid haft varken pengar, tid eller lust att ordna nåt. Lust hade hon väl men orken räckte inte till. Det kräv en del av föräldrar att forma om oron och fattigdomen till en god jul. Var det dessutom som med morsan att hon var ensam så var det lättare att skylla på nåt. Utöver maten så fick alla julklappar. Chris tyckte alla var glada över att dom fått just sin grej. Det bästa med allt, konstaterade både han och mamma, var att det fanns så många vuxna tillgängliga. Många ungdomar hade åkt så en del hus var faktiskt tomma. Förutom dom vuxna. Så totalt fanns det vuxna i överflöd. Annars, på andra placeringsställen, var det så att personal ville vara lediga på julhelgen och det kom vikarier, eller så var det för få vuxna. Här var det tvärtom, dom vuxna ville vara kvar och fira jul tillsammans. Så nu hade de varit nästan åttio personer på julafton. Flera gamla ungdomar kom bara för att vara här över jul och nyår, några hade hela sin familj på besök, några hade syskon . Till och med dom vuxna hade folk på besök.
För tredje gången berättade Chris om julgransstölden. Med tre gånger så många detaljer. Kanske en del nya som inte ens inträffat. Men som behövdes för att ge historien ännu mer livskraft. Chris hade hört att kollektivet brukade stjäla en julgran några dar innan julafton. Stjäla på riktigt. Åka ut i skogen på kvällen, kapa en gran och åka hem. Det var den gången vuxna öppet bröt mot lagen och reglerna. Nån gång måste man ha lite spänning, sa dom. Allt håller så länge ingen snackar för mycket. Vuxen- Kenneth var gruppchef för stöldraiden. Dessutom var Jamal med och Emmy, Rita, Chris och Raul. Kenneth gick noga igenom vad som fick hända och inte hända. Inte ett ord innan vi åkte. När vi väl kom ut i skogen, tyst som fan. Vi åkte förbi Klinte kyrka, sen mot Hejde, vägen som Chris åkte flera gånger till och från Vänge. Plötsligt svängde Kenneth av från stora vägen, släckte lyset och körde vidare.
– Vi vill inte att nån ska se att vi kör här, sa han. Han körde sakta, sakta, långt, långt. Han vände bilen innan han stannade.
– Händer det nåt måste vi kvickt härifrån. Innan de lämnade bilen gick Kenneth igenom det sista en gång till.
– Inga cigg, det syns på långt håll, inga telefonsamtal, det hörs. Men ha på telefonerna om vi kommer ifrån varandra, så jag kan meddela vad vi ska göra. Skulle nån komma, det här e jävligt viktigt, så lägg er ner och va stilla. Skulle nån bli tagen så säg inget. Man får gå i skogen själv, bara man inte gör nåt. Hitta på nåt om att ni rymt och gått vilse. Eller nåt sånt.
Ute ur bilen var det totalt helt svart. Jamal var rädd. Han började prata om hur det kändes när hans familj flydde i mörkret över gränsen till Turkiet. De hade varit ute i flera dygn och gått i olika skogar mot gränsen. De hade hört militären på avstånd. Julgransstölden i mörkret slog an på samma stämningar. Kanske inte så bra, tänkte Kenneth, som höll sig intill Jamal hela tiden. Gänget hittade sin gran. Med hjälp av dämpade ficklampor och en bågsåg fick man av granen och började gå tillbaka mot bilen.
Det här var ju löjligt, konstaterade alla. Ingen vet ju att vi är här, varför har ni gjort en sån grej av det här.
Plötsligt hörde de motorljud långt borta längs vägen, mellan träden kunde de se ljus av en bil.
– Jävlar, sa Kenneth, det kommer nån. Ta med granen så sticker vi in en bit i skogen och gömmer oss. Dom kanske bara passerar. 
Alla la sig ner i mörkret några hundra meter från skogsvägen. Omöjliga att hitta. Dom kunde se hur billjusen kom och passerade deras bil. Alla blev lugna. Men sen vände den igen. Stannade och det blev tyst. Det kändes som om nåt var fel. Jamal hade drivit i väg i spänningen och ville inte vara med längre. Vi går fram sa han, tänk om nåt händer. Kenneth tryckte ner honom i blåbärsriset. Så hörde dom röster. Flera stycken. Så slogs ett blåljus på. Nu ville Jamal verkligen inte vara med längre. Innan han tog tag i Kennets arm började en hund skälla. Vi sticker viskade Kenneth, det blir ett jävla liv om vi åker fast. Krypandes, trillande, rivna i ansiktet av grenar tog sig den lilla gruppen fram med Kenneth som stigfinnare. Efter en oerhört lång tid kom de fram till skogsvägen igen. Nu lät det som om dom andra med hunden var där man lämnat granen. De smög tillbaka till bilen. Bakom Hasselabilen stod en annan bil med en ljusblandare på taket. En civilare. Det här höll på att bli kaos. Särskilt för Kenneth som var ansvarig. Jamal grät. Emmy brydde sig mer om sina byxor som blivit våta och förmodligen skitiga. Rita och Raoul var tysta. Chris kunde anan att det var nåt konstigt i situationen. Men va fan, då borde Kenneth sagt nåt. I alla fall nu när det stod en civilpolisbil här. Kenneth uppträdde stressigt och nervöst. Han startade och drog iväg. . Precis när de for iväg dök ficklamporna upp alldeles intill. Vi kör en runda innan vi åker hem sa Kenneth. De körde mot Hejde, mot Visby, in mot Mästerby, Sanda och nån timme senare parkerade de på kollektivets parkering. Kenneth hade flera gånger gått igenom vad alla skulle säga. Blöta och smutsiga kläder skulle omgående i tvättmaskinen, skor skulle bytas och man fick inte komma till kollektivet förrän efter nån timme. Kenneth pratade extra med Jamal som var tyst och fundersam. Ingen fick på några villkor säga nåt. Det kan ju handla om mitt jobb.
När Chris kom till kollektivet några timmar senare, låg en gran där på gården. Det är inte vår gran sa Kenneth. Men den var ovanligt lik den gran de nyss lämnat i skogen. Chris anade att det fanns en annan  verklighet bakom deras granstöldsverklighet. 
Sen sas inte mer om historien. Ingen ville ge Kenneth skit för att han ville vara schysst och ha lite äventyr.
Fortsättning följer...