Del ett!

Jäklar! Elva missade samtal. Efter behandlingskonferensen hade jag glömt sätta på telefonen. Det är bland det värsta som finns. Om det sen finns ett gäng meddelanden att gå igenom, blir det inte bättre. Dom som ringer är nästan lika svåra att nå så det blir ett meddelande från mig. Så där kan man hålla på ett tag. ”Jag hörde att du ringde, nu försöker jag nå dig, du kan ju ringa när du hör det här”. Till slut vet man inte vem som ska ringa. Ett av samtalen: ”Jag söker Lars Siggelin, det är socialsekreterare Mia Berntsson från Waggeryd. Jag skulle vilja diskutera en eventuell placering på Hassela Gotland. Om det finns plats. Vi har tittat på hemsidan och pojken det handlar om har också tittat och är intresserad. Föräldrarna också. Kan du höra av dig snarast möjligt. Pojken är just nu på SIS-institution och utredningstiden där är snart slut. Du kan nå mig på telefon …………… ring gärna tisdag eller onsdag”.

På onsdag får jag tag i Mia Berrrrrntsson.. Jag visste inte att man hade sån grötig dialekt i Waggeryd. Mia berättar att Chris just nu bor på Skoga SIS-hem och den planerade placeringstiden var slut. En ganska vanlig situation. Tiden har gått ut. Det gäller att ge besked snabbt. Tiden att kolla om det passar med Hassela Gotland eller inte är knapp. Cris har en ganska ”normal” historia för placerade ungdomar. Lite knarkande hit och dit. Hasch och amfetamin. Men inte någon tung beroendeproblematik, efter vad man vet. Varit aktuell hos socialtjänsten sen han var åtta år. Är nu sexton. Innan Skoga bodde Chris på ett ungdomshem i Katrineholm i nästan ett år, innan dess familjehemsplacerad tre gånger. Jag räknar fort ut att Chris måste ha passerat femton-tjugo vuxna de senaste åtta åren. Vuxna som kan ses som mycket viktiga förebilder, kontrollanter, pedagoger mm. Många att anpassa sig till under de viktigaste tonåren. På varje ställe har Chris rymt och kommit tillbaka. Han har blivit mer och mer aggressiv för vart år. Skoga § 12-hem är en sluten institution, barnfängelse, med nätöverklädd rastgård. Jag tänker varje gång jag besöker ett § 12- hem, ”hur står ungar ut i den här miljön?”. Sen kommer jag på. Det gör dom ju inte. Dom anpassar sig till institutionen. Och rymmer när tillfälle ges. Och då blir dom ”ännu farligare”. I Sverige finns c:a sjuhundra platser för ungdomar mellan tolv och tjugo år. Ungefär trettio procent är belagda av tjejer. Tänk på din egen pojke när han var tolv-tretton år. Vad skulle han ha gjort för att bli hermetiskt inlåst i ett par månader, ja ibland upp till ett år? Det är nyttigt att låta tanken passera sina egna barn när man funderar. Det blir lättare att förstå då. Mina barn och andras ungar, lika viktiga. Nu är Chris ”samma unge”.

Eftersom jag varit med så länge får jag alltid bilder när jag får ungdomar beskrivna för mig. Hinner soc prata länge -  hinner man få kontakt med eventuell förälder och börja prata lite om deras barn, ja då är det svårt att få en objektiv bild av situationen. Då har jag redan börjat placera in Chris i Vänge, till och med börjat se fortsättningen. För föräldrar som har barn som strulat några år innebär varje ny placering förhoppningen att nu är det över. Chris mamma är luttrad. Hon har också passerat femton-tjugo ställföreträdande föräldrar till hennes barn. Det är inte så lätt att vara ödmjuk i den situationen. Inte heller så lätt att vara jämlik. Lasse blir en ny optimistisk ”vårdare”till hennes barn.

Fortsättning följer...