För dig som vill läsa lite om historien.....

Sommaren 1995 samlades 25 st ungdomar och vuxna från Hassela- kollektiven i Hälsingland, Värmland och på Gotland. Vi hade under ett halvårs tid diskuterat och försökt förstå den utveckling på narkotikaområdet som ägt rum i England, Schweiz och framförallt Holland. I TV-program - på fashionabla konferenser -  i europeiska tidningar trummades budskapet ut:

-”Vi har den slutliga lösningen på narkotikaproblemet! Vi behandlar missbrukare med narkotika så minskar missbruket! För att man skall röka mindre marijuana så öppnar vi så kallade coffeshops där man får röka fritt! Till föräldrar gör vi manualer som beskriver hur du ser till att barnen ”knarkar” så skadefritt som möjligt och slutligen, för att visa hur allvarligt och farligt det är - delar vi ut sprutor till dom som vill ha”

Modeuttrycket var ”Harm Reduction”, skademinskning - och från samma horisont kunde man också höra förslag om legalisering av marijuana.

Vi var förstummade. Hur var detta möjligt? Hur tänkte man? Vissa ungdomar på kollektiven, som själva kämpade med att komma hur sitt missbruk, kände sig kränkta av synsättet. Daniel, en av killarna som var med i gruppen, uttryckte det på ungdomars sätt;

 - Vi måste f-n åka ner och tala om för dom hur idiotiskt hela ”grejen” är och avslutade med att konstatera att om han själv växt upp där, så skulle det förmodligen ha gått åt ”helvete”, typ!

Det var här som gatuteaterföreställningen ”Thank you Brussells!” som sedemera kom att heta ”Don´t forget to kiss your mother goodbye!” föddes sommaren 1995 - på gräsmattan - under fruktträden, på kollektivet i Klintehamn. Det var en brokig skara ungdomar och vuxna som kommit samman. Ingen av ungdomarna hade någon större teatererfarenhet, några var rädda och blyga, andra kämpade med scenskräck och dåligt självförtroende. Men alla hade det gemensamt, att till Holland skulle vi! Och väl där, med hjälp av föreställningen, locka till debatt och diskussion var den än dök upp. Föreställningens innehåll improviserades fram utifrån ungdomarnas egna erfarenheter och egna funderingar kring droger, kriminalitet och utanförskap. Så när det kom till själva gestaltningen så handlade det mycket om att bara spela sig själv. Korta scener med starkt innehåll, både komiskt och allvarligt, blandades med mycket musik och sång. Efter en generalrepetition på Tofta strand så bar det i augusti 1995 iväg mot Eindhoven i Holland. Vi hade blivit inbjudna av en engagerad äldre dam, Dr mrs van Swinderen, som vigt sitt liv åt, att som hon sa:

-Rädda de holländska ungdomarna från drogernas fördärv.

Mrs van Swinderen, som var djupt religiös, lät härbärgera oss i ett kloster. Här var vi nu, i Holland, ett gäng tilltufsade, av socialtjänsten placerade ungdomar och några vuxna, med en teaterföreställning som med holländska mått mätt måste anses provokativ, boende på ett kloster och vi hade inte aning om vad som väntade! De första föreställningarna spelades på torg i små byar på den holländska landsbygden och det var väl inte många som stannade upp eller ens höjde på ögonbrynen. Det var väl först tredje dagen som vi spelade på perrongen?! vid Maastricht´s järnvägsstation som det blev lite ”hett”. Dels så var det ett gäng marijuanarökande ungdomar med respektingivande vovvar som demonstrativt satte sig några meter ifrån föreställningen och försökte, högljutt, idka marijuanaförsäljning. Ju högre försäljningsargument som skreks ju mer engagerat och känslomässigt spelades budskapet från föreställningen fram. Detta skapade en enorm nyfikenhet bland stressade tågresenärer som stannade upp och både såg och deltog i liveskådespelet. Några ifrågasatte om det överhuvudtaget var lagligt att vi fick framföra vår föreställning, några applåderade intensivt åt vårt budskap. Jag kommer framförallt ihåg en äldre, korrekt klädd, herre som log lite överseende, presenterade sig som parlamentsledamot och frågade om vi överhuvudtaget begrep någonting om droger och missbruk. En av våra tjejer stegade då fram och på knagglig engelska beskrev sitt liv och sin kamp för att komma ur missbruket. Den äldre gentlemannen blev så tagen av hennes historia att han omedelbart ordnade med 3 st föreställningar på den närliggande högstadieskolan. Under den tumultartade föreställningen hade både tidningsjournalister och TV-team fångat upp och gjort intervjuer med många ungdomar och intresset kring föreställningen, den svenska hållningen och ungdomarnas mod skapade dagen efter både tidningsrubriker och nyhetsinslag. Vi var både chockade och stolta.

-Det var så det började.

Idag nästan 14 år senare kan vi se tillbaka på nära 3000 föreställningar runt om i Europa och i Sverige. Nästan en kvarts miljon människor har sett vår föreställning. Drygt 300 ungdomar har medverkat. Vi har spelat på små scener, vi har spelat på stora scener, vi har spelat för drottningar och ministrar, vi har spelat för gatubarn och privatskoleelever. Vi har åkt tusentals mil på vägar av skiftande karaktär. Vi har kört vilse och vi har skjutit upp bilar på färjor. Vi har sovit överallt från gympahallar till nunnekloster. Många gånger har vi varit trötta och hungriga. Och allt började den där soliga sommarveckan på Gotland - i en fruktträdgård -  under ett valnötsträd i Klintehamn, 1995.

Väl mött nästa gång vi ses!

Mats Barre